Varför äger AP-fonder detta rovdriftsbolag?

Vi skriver idag i Dagens Industri om AP-fondernas investeringar i skandalbolag i Peru.

Svenska AP- fonderna investerar närmare en halv miljard kronor i gruvbolaget Newmont Minings som får hård kritik för gruvprojektet Minas Conga. Befolkningen är i uppror mot det amerikanska gruvbolaget Newmont Minings planer på ännu ett utvinningsprojekt i området och situationen har kastat in Peru i en ekonomisk och politisk kris. Undantagstillstånd, militarisering och regeringskris är resultatet av en långvarig gruvkonflikt. Det nya gruvprojektet kommer att torrlägga viktiga vattenkällor och hotar vattentillgången för tusentals människor. Svenska AP- fonderna investerar närmare en halv miljard kronor i gruvbolaget och gruvans säkerhetsvakter är anställda av ett bolag som ägs av Securitas.

Mañana is to late för Spanien

Valet i Spanien den 20 november blir en riktig rysare. Dock inte för att utfallet skulle vara ovisst, det finns redan en vinnare, högerpartiet PP som leder med 44-46% och som kan t o m få egen majoritet (pga ett valsystem som gynnar de stora partierna). Alla vet också att regerande sossarna PSOE kommer att göra sitt sämsta val hittills 29-34%.

Det som stör bilden och gör läget alltmer ovisst är att "marknaden" inte tror på PP eller dess hårdförde ledare Rajoy. Spanien är inne i en total kris med underskott, recession, fem miljoner arbetslösa och en åtstramningspolitik som inte får igång tillväxten. Kreditrisken nådde idag den farliga gränsnivån på 500 punkter, samma nivå som Grekland och Italien när de togs över av "teknokraterna" och representanterna för ECB/IMF. Räntan för statliga obligationer var idag uppe i 7,088%.

Liberala The Economist skriver "The pain in Spain" och varnar Rajoy för att "mañana is to late". Redan på måndag, dagen efter valet, när PP och Rajoy firar valsegern, kan EU de facto ta över Spaniens ekonomi precis som man nu gjorde med Grekland och Italien.

Rajoy och PP kommer lydigt att försöka tillämpa ECB och IMF:s hårda åtstramningsprogram men det finns en massiv opinion, en #spanishrevolution därute som inte kommer ge Rajoy en enda sekund andningsrum. Redan idag demonstrerar både vårdpersonal och lärarna. Tiotusentals studerande och lärare från 20 statliga universitet protesterar. De indignerade i M15 samlas regelbundet på gator och torg. Uppmaningen är att inte rösta på PPSOE (alltså PP och PSOE, som är samma sak). Det är ett samhälle i omvälvning.

Alternativen är få och svaga. Två krafter som lyft och lyckas fånga en del av missnöjet är den breda vänstern i Izquierda Unida som i allians med gröna och lokala partier i olika regioner (7-11%) fått genombrott i debatten som aldrig tidigare. Deras idag enda ledamot (de väntas få 7-11 ledamöter) Gaspar Llamazares har varit vassast i kritiken mot kapitalet, bankirerna och spekulationen. Den andra är kanske valets stora skräll, Baskiens separatistiska vänstern Amaiur som tippas få 25-30 % av Baskiens och Navarras ledamöter. De fick 23 % i vårens lokala val.

finliret bakom Papandreous folkomröstning

Giorgos Papandreous utspel om folkomröstning är varken ett demokratisk fair play eller nåt desperat drag, utan ett väl genomtänkt, politiskt och taktiskt drag för att stärka positionerna och förändra det politiska läget i landet. Vad döljer sig bakom dramatiken med folkomröstningen:

- Den politiska krisen. Det är akut att hitta former för att stoppa eller åtminstone neutralisera den stora proteströrelsen som alltmer börjar ta form i ett politiskt alternativ till både PASOK, den Papandreoukristiska högern och andra med en liknande agendan. Bipartidismen PASOK/högern är på väg att utplånas. När Papandreou öppnar för folkomröstning vet han att 60-70 % av grekerna är emot krispaketet men samtidigt vill 60 % behålla euron. Han och PASOK vill få till en omröstning som blir ett val mellan att fortsätta vara med i EU och "Europa" (i praktiken förstärka en nyliberal riktning med chockterapi och EU:s (läs Tysklands och europeiska kapitalets de facto maktövertagande) eller att hitta en grekisk utväg till krisen som avfärdar nyliberalismen men som skulle innebära en utfrysning och "isolering" från resten av Europa och med stor säkert uteslutning från eurosamarbetet.

från protest till alternativ, intervju med Vallejo

Läs här en intressant intervju i BBC med den chilenska studentledaren Camila Vallejo.

After close to six months of protests, the student movement, which is demanding free public education, continues shaping the country’s political agenda. A new 48-hour strike begins this Tuesday.

Students, professors, environmentalists and the Central Unitaria de Trabajadores, one of Chile’s principal unions, support the protest, which will include as its central event a demonstrations scheduled for Wednesday afternoon.

On the day before these mobilizations, BBC World spoke in Paris with Camila Vallejo, president of the Federación de Estudiantes de la Universidad de Chile and one of the most visible faces of the movement.

Vallejo, a 22-year-old student of geography, has been in Europe since Friday along with three other Chilean student representatives to present their demands and to attempt to internationalize the movement.

You traveled to Europe to meet with international organizations and with intellectuals. Of the advise the intellectuals have given you, which do you like the best?

The philosopher Edgard Morin gave us confidence. He told us that higher education cannot be tied to the market, but that public education has to be guaranteed because countries need it in order to develop.

And Stéphane Hessel (author of the book Indignez-Vous! or, in English translation, Time for Outrage) urged us to strengthen communications and to instil our ideas at a world level, to spread our proposals through all the media.

Speaking of Stéphane Hessel, do you believe the Chilean student movement is connected in some way with social movements like the indignados and Occupy Wall Street?

The Chilean student movement does not spring from the indignados. It is not a spontaneous movement, but a long process based on a profound analyis of what is happening in Chile, of the injustice.

We understand the struggle of the indignados but in Chile we have gotten past discontent. Now we have to look forward and to construct an alternative for the country.

Taking into account that there are already student protests in other countries, how do you believe the movement can be internationalized?

The different movements, in Chile, Colombia, Brazil, France, Spain, do not spring up as copies but because they have particular concerns.

But they are visualized as a whole. It is the struggle of those who have awakened to construct a different model of society at national and international levels. There is a coherence, which is resistance against the privatizing model or an advance toward the conquest of this right.

In France, we met with the UNEF (Union Nationale des Étudiants de France). They made us aware of the consciousness-raising they are carrying out in order to resist the concealed privatization the government is engaged in. We are involved in different processes but we have the same objectives and there are ties of international solidarity among the youth.

What educational model do you envision for Chile?

No student has wanted to copy anything. Chile is thinking within its own model, which would allow the integration of everyone and is free. We want education that can transform the society and that can develop professionals capable of building democracy.

How do you see the future of the student movement?

The student movement is being debated at a decisive juncture, after five months of mobilization. We have to think about how to advance tactically so it will continue.

These days, the dialogue with the government has broken down. They are going to work the reforms of the student scholarships and they are excluding us from these discussions, which they want to send to Parliament.

So regardless of how much we trust the Parliament, we are going to have to work on them. We want them not to pass the budget law of the nation while there are no bills on educational matters that are mutually agreeable to the students.

Don’t you think your advocacy is detrimental to the student movement as a whole?

The personalization of the movement is due to politicians and the communications media. It is a strategy used frecuently with those who arise with social demands. It is used a lot in Chile and I believe in other countries of the world as well.

In Cuba they talk about castrismo, in Venezuela about chavismo. Everything is personalized around the supposed leaders and what is not seen is that it is a process shared by the majority. Basically, they try to destroy them and in the process bring down the movement.

So we have been more vulnerable this way. They have accused me of being manipulated by the Communist Party, of charging for the interviews I give. They have told me that I am profiting from all this.

You are about to graduate. Are you thinking of continuing in the movement regardless?

I am going to continue particiapting on the student question, depending on the next FECh elections. Together with all my comrades who are not visible, we are going to be constructing. And we want to plan this movement politically because for the first time the demands of one sector have become a social movement that includes many sectors.

Are you thinking of a political career?

I am an activist, I am prepared to place myself at the service of the needs for construction, which this movement needs so much, like anyone else .

In the context of the coming elections, I believe that it is not something that is particularly mine but that the youths have to register as candidates for city councils. Let them dispute in the municipalities with the right, who are not in agreement with responding to our demands, which are just.

Now the young are getting interested in politics and they have to assume this responsibility. We have to take charge and to carry out a project built through participation. So we have to have a vocation for power, in the good sense of the word.

K tar täten i Argentina

En snabb analys av söndagens val i Argentina

Presidentvalet

Cristina Fernandez Kirchner (CFK) vann med 53, 9 %. Valresultatet var väntat i alla politiska lägen, efter en liten svacka för drygt 2 år sedan med storböndernas protester har CFK lyckas slutligen vinna dragkampen om peronisterna i Argentina. Peronisternas maktpartiet PJ med alla möjliga varianter, allt från nyliberala till revolutionära grenar, har ett grepp över landets politik. CFK med sin front Frente para la Victoria lyckas också slå mot de regionala caudillos som även är ett kännetecken för argentinsk politik. Den s k Kirchnerismen, eller helt enkelt K, som en maktfaktor måste nu alla förhålla sig till.

Den stora frågan i valet var mer vilken del av den splittrade politiska oppositionen som skulle etablera sig som ledande. I stora drag kan sägas att oppositionen består av center/högersocialdemokrater, högerperonister och en icke-peronistisk höger. Regionalt kan partierna, allianserna, ledarna mm mellan de tre olika oppositionsblocken variera och ändras över tiden. Vinnande i detta val blev den högersocialdemokratiska oppositionen med socialisten Binner 16,87 % och Alfonsin med 11,15 % mot högerperonisterna Rodriguez Saa 7,89 och Duhalde 5,89 %. Men den icke-peronistiska högern som har ett starkt stöd i Buenos Aires med borgmästaren Macri och partiet PRO hoppade av taktiska skäl över presidentvalet denna gång och satsar på nästa i stället när CFK inte får vara med. De stora förlorarna är högerperonisterna. Kampen om vilka som blir oppositionens alternativ mot K blir troligtvis mellan högersocialdemokraterna och högern.

En annan är oppositionen till vänster om K. Den ena är den s k "hårda" vänstern i de trotskistiska partierna PST, PO m fl i vänsterfronten som fick 2,31 %, den andra kanske mer viktigare i nuläget är den argentinska vänstern i folkrörelsen, kulturen, människorättsrörelsen, fackföreningarna, kommunisterna som valde att gå i allians med K och som kampanjade för CFK.

Parlamentsvalet

CFK och K lyckades också vinna parlamentsvalet. Det kanske är den stora "skrällen". I kampen om PJ försvagades högerperonisterna och "K" i Frente para la Victoria med allierade får nu egen majoritet med över 129 ledamöter av totalt 260.

Det intressanta är att regeringsunderlaget med ca 129 ledamöter består egentligen av mängd olika grupperingar och intressen: CKF:s Frente para la Victoria är en samling av olika regionala ledare, K-anhängare, vänster/centerperonister, facket med CGT m fl med ca 114 ledamöter, vänsterkoalitionen Nuevo Encuentro (vänsterpartierna EDE, Parti Solidario och Kommunistpartiet) med 5 ledamöter samt två regionala partier/fronter med 10 ledamöter. Alla tillsammans utgör de en bred men knapp majoritet. Det öppnar för att CFK inte ska behöva kompromissa med högern för att få igenom sin politik.

En frihetlig vänster Proyecto Sur med gamle filmregissören Solana (som valt att gå i opposition mot K) gick bakåt i valet och marginaliseras nu i politiken med endast 3 ledamöter. Solana hade ambitionen att ställa upp i presidentvalet men drog sig tillbaka pga lågt stöd. Trottarna i vänsterfronten lyckades inte få någon ledamot fast de var rätt nära i Buenos Aires.

Oppositionen till höger om K kommer att bestå av en förstärkt högersocialdemokrati (med UCR, PS och andra lösa grupperingar), en hård höger från Buenos Aires och en mycket försvagad högerperonism.

Inspiration världen

Inspiration VärldenFör tredje året i rad är Latinamerikagrupperna med och arrangerar årets roligaste och nödvändigaste forum "Inspiration Världen. Förra året hade forumet över 1 000 besökare och både politiker, politiskt engagerade medborgare från folkhögskolor och organisationer fanns då på plats för att diskutera globala rättvisefrågor.

Idag Lördag 15 oktober kl 10-17 ABF-huset

kolla programmet här

Bush på väg hjälpa Uruguay i krig mot Argentina pga finska Botnia

Uruguays president Mujica just nu på besök i Sverige är efterfrågad i sitt land. Fd presidenten Tabaré Vázquez, från centervänster koalitionen Frente Amplio, avslöjade igår att han under konflikten med Argentina gällande det finska företaget Botnias investeringar i landet sökt militär hjälp hos George Bush vid ett eventuellt krig mot Argentina. Botnia driver en anläggning i Uruguay vid gränsen till Argentina som tillverkar pappersmassa och som bedöms av miljörörelsen som farlig för miljön. Argentinarna protesterade länge mot anläggningen.

Bush svarade att eftersom Uruguay var USA:s vän och partner skulle de vid ett krig med Argentina bistå Uruguay med militär hjälp. Konflikten trappades sedan ner men bekräftar återigen hur vissa latinamerikanska regeringar lätt kryper till stormakten USA vid konflikter med sina grannar. Det ser inte speciellt värdigt nu i en kontinent som gör stora ansträngningar för att skaka av sig sin stämpel som USA:s bakgård.

Mujica, idag i Stockholm, även han från centervänster Frente Amplio, har undvikit att kommentera Vazquez rätt pinsamma och kontroversiella avslöjande. Trots allt har gamle gerillakämpe Mujica kämpat hårt för att upprätta bättre relationer med Cristina K F. Han har bl a avvisat Stora Ensos planer på att starta en egen anläggning vid gränsen till Argentina.